Ur artikelserien Slagrutan, Norra Skåne:
Bildtext:"Lennart Jönsson, kommunalverkmästare och slagrutemästare i Östra Göinge."
KULTUR utanför institutionerna. Konstnärligt skapande som aldrig brukar uppmärksammas på kultursidorna. Arbetarkultur, helst när den tar sig kollektiva uttryck och innebär en protest mot kapitalets makt över arbete, tankar och känslor.
Den sortens ämnen har vi sysslat med mycket på denna sida under vinjetten "Slagrutan". Vi började den 11 maj, och vi kommer att fortsätta ett bra tag till. Men vad är egentligen en slagruta? Är det sant att slagrutemän kan lokalisera vattenådror lika bra som en konsultfirma? Eller är det bara folklivsforskare som sysslar med slagrutor nuförtiden? Jan Danielson, vår värderade medarbetare i Skåne, har träffat en riktig slagruteman. Han har också samtalat med chefen för en ingenjörsbyrå och tagit reda på vad vetenskapen anser om slagrutan som en konkurrent i sökandet efter vattentäkter.
LENNART JÖNSSON är kommunalverkmästare i Östra Göinge kommun i norra Skåne. Han är också slagruteman. Genom sitt yrke är han väl förtrogen med tidens tekniska och maskinella hjälpmedel. Men alla de tre kommunala vattentäkterna i f d Glimåkra kommun har han ändå tagit ut med slagrutans hjälp.
- Redan som barn fick jag svår reumatisk värk och kunde sällan gå i skolan, berättar han. Sammanlagt blev det inte mer än sex terminer. När jag så var i tjugoårsåldern sinade vattnet därhemma och vi skickade efter en slagrutegubbe. Han gick runt och sökte och fann snart, att en vattenåder gick rakt under huset.
"Det är därför du har fått värk" sa han. Då blev jag intresserad och prövade själv.
Och jag hade förmågan! Lennart skall visa oss hur det fungerar. Han går in i skogen, väljer litet bland buskarna och skär sedan av en liten rönn, som grenar sej till ett Y. Så fattar han bägge skänklarna med uppåtvända handflator och börjar gå längs stigen. Rönnpinnen pekar snett i vädret, men när Lennart gått en bit börjar den dra sej neråt och pekar till slut rätt ner i marken och det med sådan kraft att småkvistarna snor sej hårt om skaften.
- Här finns det en stark källåder, säger Lennart. Här behöver man inte gräva djupt för att få vatten. - Slår det aldrig fel, så man inte hittar vatten där du har sagt? - Finns det vatten så söker slagrutan rätt på det. Förra sommaren hade jag mellan femtio och hundra uppdrag. Och många hörde av sej efteråt och tackade för hjälpen. Men man måste ju veta var det lönar sej att leta. Man måste lära sej att tyda tecknen. Om självätarberg' gränsar till "ranneherg" (randigt berg) är det ett gott tecken. Och mellan det gråa och det svarta i ranneberget finns det nästan alltid bra vatten. Därför ska man titta efter svarta suggor. - Svarta suggor...? - Ja. suggor, det är sådana dar stora lösa sten-block som ligger i skogen. Och svarta suggor berättar, att svartberg finns i närheten.
Lennart är självlärd geolog, med sitt eget språk, men han har stor erfarenhet. När Axeltorp - en liten by i Näsums kommun - skulle ha kommunalt vatten hade man svårt att hitta en bra täkt. En konsultflrma letade upp en 2,5 kilometer bort, och man borrade 120 meter. Ändå gav borran bara 20m3/dygn. Men man tyckte att det räckte, och bad mej projektera vattenledningen. Vi var däruppe en regnig dag och tittade. När jag for hem klarnade det upp. Då for jag tillbaka till byn, bröt mej en slagruta och började gå omkring med den. Ensam, för då är man mest koncentrerad. Efter en stund fick jag ett kraftigt utslag i en liten dalgång. Dagen efter tog vi dit en grävmaskin. Fyta meter grävde vi, i vit, fin kaolinlera. Men inget vatten kom. Så ryckte vi undan en sten med skopan. Och vattnet forsade fram så gropen fylldes! Det blev en ny vattentäkt, närmare byn och på bara fyra meters djup. Ändå ger den 32 m3/ dygn.
I det motsatta hörnet av Skåne, i Lund och Malmö, med dess universitet och ingenjörsfirmor, finns det mesta av vår tids vetenskapliga erfarenheter samlade. Vad säger man där om slagrutan? Kaj Nilsson är chef för avdelningen som behandlar geologi och vattenfrågor på ingenjörsbyrån VIAK i Malmö.
- Slagrutegubbarna är vettiga karlar med stor erfarenhet, säger han. De ser, medvetet eller omedvetet, var vatten finns, genom att ge akt på terrängförhållanden och vegetation. När de närmar sig ett sådant ställe ökar muskel-spänningen och den labila slagrutan ger utslag. Det är min teori.
Kaj Nilsson berättar sedan om en undersökning som Gunnar Ekström, geolog vid Sveriges Geologiska undersökning, företog på 1930-talet i Svalövstrakten. Han lät noga kartlägga en ruta på l00 x l00 meter med avseende på grundvattenförekomster. Sedan inbjöd han landets fem mest bekanta slagrutemän att vara med i ett experiment. De accepterade. Först fick de gå en och en med sin slagruta och utslagen kartlades. Sedan fick de gå igen, med förbundna ögon. De tio kartorna studerades efteråt. Det visade sig, att ingen av dem stämde med Gunnar Ekströms vetenskapligt uppmätta. Och de stämde heller inte överens inbördes. - Det tyder ju inte på någon större vederhäftighet, kommenterar Kaj Nilsson.
Att slagrutan så ofta tycks visa rätt beror nog på, att det finns vatten till hushehov i 95 av 100 slumpvis valda punkter. Slagrutemännens tal om "ådror är inte heller korrekt, eftersom grundvattnet oftast står i stora, sammanhängande förekomster. I samband med sprickbildning kan det finnas 'ådror", men det är sällsynt.
- Kan det underjordiskt strömmande vattnet i så fall åstadkomma något kraftfält av hittills okänt slag? - Det är knappast troligt, eftersom strömnings-hastigheten bara rör sej om några centimeter per timme. Men omöjligt är det inte. Än finns det mycket att upptäcka melIan himmel och jord, och vi tekniker ska vara försiktiga med att tro att vi förstår allt! Också vid den geologiska institutionen i Lund är man skeptisk om än inte helt avvisande. Däremot har sovjetiska forskare ägnat slagrutan stor uppmärksamhet, om man får tro de amerikanska journalisterna Ostrander och Schroeder i deras bok "PSI - psykiska upptäckter bakom Järnridån".
I Sovjet används ofta slagrutor av ståltråd, bl a för att lokalisera malmförekomster. Metoden har to m en vetenskaplig benämning, BFE, i översättning närmast 'bio-fysiska effektmetoden". Ett mycket stort erfarenhetsmaterial lär finnas samlat om den. Men i Sverige tycks ingen undersökning ha gjorts sedan Gunnar Ekströms, för mer än fyrtio år sedan. Därför finns det på det här området - som på så många andra - dubbla vetenskaper: dels en akademisk, dels en folklig, mycket gammal, sprungen ur en magisk verklighetsuppfattning.
En gång tvinnade man slagrutan av fyra olika träslag. Ett av dem skulle vara mistel, sagans Gyllene Gren, som Vergilius lät Aeneas bära med sej i underjorden, i den täta och mörka skogen framför helvetets port. Ledd av två duvor och lyst av den skimrande, underbara grenen fick hjälten mod att möta alla de fruktansvärda andeväsen som korsade hans väg fram till floden Styx. Så visar det sej alltså, att det gamla beprövade bondförståndet har sina rötter rätt ner i den klassiska litteraturen!
En väldig skatt av naturiakttagelser, en stor psykologisk visdom och en god nypa humor förenas med en insikt om ritens betydelse. Kunskapen måste omsättas i handling. Och det vardagliga måste alltid stå i förbindelse med det vi inte vet något om. Det är på det sättet vi skaffar oss ny kunskap. Slagrutan visar vägen.
Jan Danielson	<< Tillbaka